Ett tomrum är viktlöst för den som inte bär det inom sig
Idag skriver vi C-uppsats. Det går segt, och det är lite synd, då jag egentligen tycker om ämnet, det är både viktigt och intressant. Men på något sätt påminner detta arbete mig om dåliga minnen, och jag vill därför bara få det avklarat, och motivationen sviker.
Så nu, efter ett par timmars plugg är det dags för en paus. Inte för att jag brukar vara duktig på att ta pauser, utan för att jag måste. Har nämligen ett sjukgymnastbesök klockan två, och ska även hinna med att hämta/lämna böcker på olika bibliotek till mina skolarbeten. Det gäller att planera väl.
Sedan blir det hem och plugga några timmar till, och sen får vi se vad kvällen har att erbjuda.
Hoppas ni har en fin dag!
Plugg, plugg och åter plugg
Det är vad min dag bestått av. Har gjort upp en planering nu, och om jag håller mig till den kommer det gå vägen.
Först en heldag i skolan, började med tre timmars dans på förmiddagen, vilket var mycket givande. Olika och annorlunda övningar gällande dans och ledarskap. Efter det inotg vi lite lunch, och sedan var det dags för grupparbete. Vi planerade denna första period, flyttade om lite i schemat så att det skulle passa oss själva bättre och började spåna på idéer till våra uppgifter. Efter effektivt arbete med detta kände vi att det skulle ge mer att åka hem och ägna resten av dagen åt inläsning av litteratur, så så fick det bli. Kom då hem halv fyra istället för halv sex, vilket gjorde stor skillnad.
Sedan dess har jag gjort det som vi åkte hem för, nämligen tagit tag i litteraturen. Har hittills, bara idag, läst det som ska läsas i tre böcker, så nu känner jag att resten får sparas till imorgon. Jag är iallafall väl förberedd inför morgondagens litteraturdiskussion. Förutom lite matlagning, ätande och en dusch har jag inte gjort mycket mer än att fixa med skolrelaterade saker, känner mig nöjd med dagen.
Så för att återgå til min planering:
tis-tors: Skola fram till cirka 15-16 varje dag, sedan hem och plugga idrottsrelaterade uppgifter.
mån,fre: Hemstudier, främst examensarbete, samt allt annat som behövs göras, till exempel läkarbesök, rehab m.m.
lör-sön: studiefritt. Inget mera plugg på helgerna utom i absolut nödfall. Dessa två dagar ska ägnas åt vänner, pojkvän, familj, roliga saker och åtehämtning.
Utöver detta så ska självklart alla hushållssysslor som städning, matlagning, diskning, handlande och tvätt hinnas med. Men det kommer gå, det vet jag.
Nu ska jag fixa lite här hemma och sedan blir det sängen med en bra bok. Huvudet börjar göra sig påmint, så det är bäst att sänka tempot innan det blir outhärdligt. God natt!
Kom ihåg så länge du älskar mig så är det du och jag
Jag har haft en riktigt bra helg. Underbar tid tillsammans med Johan, Fanny och Jocke.
Hann bara vakna i lördags innan jag fick sms från min underbara Johan, vilket resulterade i att jag åkte och träffade honom innan klockan ens slagit nio på morgonen. Vi fick några timmar tillsammans, och sedan spenderades resten av dagen tillsammans med de två andra nämnda. Kvällen bjöd på bowling (kom tvåa!), biljard (hur dålig kan man va?!) och sedan blev det Wasa. Där var det riktigt kul och en del bekanta ansikten skådades. Sedan åkte vi hem till Jocke igen, lyssnade på musik och kastade lite pil.
Söndagen vaknade vi skapligt, men segare människor fick man nog leta efter. Tittade på en film och somnade till ytterligare en stund. Sedan tog vi det lugnt framför tv:n, och åkte sedan hem. Även kvällen blev lugn, tog en dusch åt mat och tittade på så ska det låta.
Nu sitter jag här med tända ljus och tar det lugnt. Laddar för heldag i skolan imorgon och försöker samtidigt vila bort min envisa hosta. Ser fram emot kvällens telefonsamtal, det har liksom blivit mitt kvällsnöje och får mig lugn.
Syskonkärlek!
Jag saknar min älskade lillebror och hoppas vi kommer ses snart!
I vått och torrt när jag varit nere har du trott på mig
För er som inte vet det så opererade jag mitt knä den 13 december 2011. Efter ett år och några månaders sjukgymnastik som inte gav önskvärt resultat blev det således en operation. Allting gick mycket bra och läkaren sa efteråt att det var helt rätt beslut att ta, då skadan var värre än vad som synts på den röntgen jag gjorde i oktober 2010.
De första två veckorna efter operationen var jag extremt trött. Kunde må illa av minsta lilla ansträngning och orkade inte ens stå eller sitta vissa stunder. Jag skakade, var yr i huvudet, mådde illa och var tvungen att lägga mig ner. Tredje veckan började det dock gå tillbaks till det normala. Nu, lite mer än en månad efter operationen är alla spår av detta mående borta, och jag känner mig som mitt vanliga jag.
Efter operationen, i samband med rehabiliteringen har det varit några saker som varit tuffa. Bland annat tog det lång tid att få upp viss del av rörligheten, jag har ibland haft mycket ont och det har svullnat upp ordentligt några gånger. Detta visade sig bero på vätskebildning i knät, vilket kan vara en naturlig reaktion då man börjar träna igen, eftersom det kan bli en form av överbelastning.
Jag har gråtit, jag har tänkt att jag ger upp, och vissa stunder har jag till och med ångrat beslutet om att göra en operation. De första gångerna jag var hos sjukgymnasten var jag ledsen varje gång jag gick därifrån, och resten av dagen. Efter ett par gånger hade jag ont i magen över att gå dit, eftersom jag visste att det gjorde mig ledsen. Men förra veckan så var det stora framsteg, och för första gången gick därifrån med ett leende på läpparna och en känsla av lättnad. Det gav mig lite mera hopp och motivation.
Jag vet att det är långt, långt kvar innan det är bra. Det kommer komma många fler bakslag och motgångar. Men det kommer också komma fler framsteg. Jag kommer fortsätta pendla mellan lättnad och besvikelse beroende på dagsform med mera. För vissa dagar är mycket jobbigare än andra. Men jag ska klara det, jag ska bli bra, och jag ska tillbaka till det liv jag hade förut, vad gäller träning. Det är mitt mål och det ska uppfyllas!
Om inte är allt förägves, och jag se till att det inte är det.
Ett stort, stort tack till alla som funnits och fortfarande finns där för mig under den här tiden, både ni som hjälpt mig med saker, och ni som varit ett mentalt stöd och lyssnat när jag klagat. Ni som tror på att jag klarar det här och att det kommer bli bra, ni är mer värda än guld!
Sometimes heart has reasons reason do not understand
Plugg.
Skriver och läser, ändrar, gör om, skriver och läser. Ja det är vad min dag består av idag.
Vaknade med feber, hosta, halsont och huvudvärken från helvetet. Men det släppte efter ett tag, så jag kunde komma igång med skolarbetet. Sitter med min c-uppsats, och hoppas på att den blir klar inom en snar framtid, då det inte är så roligt längre, mest övermäktigt. Men jag vet att det kommer gå vägen, innerst inne. Jag har alltid klarat det, och med en envishet som inte är av denna värld så kommer jag uppnå ett bra resultat även denna gång.
Att vara extremt noga är mycket bra, men ibland kan jag önska att jag inte var det, att jag liksom sänkte kraven lite grann och kunde nöja mig med bra, och inte perfekt. För det finns alltid något som kan bli bättre och den vetskapen kan driva mig till vansinne vissa dagar.
Igår var det en bra kväll. Jag och Fanny åkte till båten där min fina Johan bjöd på mat. Fläskkotlett, potatis, sås och kantareller. Mycket gott var det. Det avnjöts till sommaren med Göran. Sedan åkte Fanny iväg för att plugga, och Jag och Johan tittade på en film till innan jag äkte hem för att dejta min säng. En lugn och skön kväll.
Får väl se vad denna kväll har att erbjuda, kommer ändå inte orka plugga hela kvällen.
Finner ingen ro
Jag vet att det inte så skulle vara fler sådana här inlägg, men jag måste få skriva av mig. Så nu svek jag mig själv igen.
Idag är en sån dag då jag inte får någon ro i kroppen över huvud taget. Allt känns bara fel och tankarna snurrar i huvudet på mig. Jag håller mig sysselsatt på grund av rastlöshet, händerna skakar och luften är tung. Hjärtat klappar fortare än vanligt och olustkänslorna väller över mig. Det gör ont i magen och i bröstet, och jag tvekar på det mesta. Jag tänker inte efter eller säger vad jag vill, jag kör bara på, då blir det bäst. Då blir andra glada och jag slipper tänka.
Som väntans tider
Nu sitter jag och sambo hemma hos vår bästa Ercan. Det första äventyret är avklarat och personen vi överraskade var ingen mindre än min älskade mamma, som fyller år idag. Jag älskar dig!
Nu väntar vi på ett samtal från resten av familjen, så att vi kan träffa dem för lite pingis (utan nät), karaoke och underbart sällskap. Kanske ett glas vin eller två.
Ha en trevlig kväll kära ni!
Äventyr
Nu sitter jag här i mitt (nästan) nystädade hem, lite dammsugning och diskning kvar bara, och sen är det som nytt igen. Fanny har gått iväg ett tag för att tentaplugga, men en titt på klockan säger mig att hon snart kommer tillbaka. Under de knappa tre timmar hon varit borta har jag varit effektiv. Uppdaterat mobilen, tvättstugan, städat, burit ut saker i förrådet, kollat lite grejer till skolan, strukit och fixat lite andra småsaker.
När min "sambo" kommer hem blir det full fart. Först ska vi handla lite, göra oss iordning och åka på äventyr. Fanny har bestämt att detta är äventyrsveckan, och då måste man hitta på så mycket som möjligt. Ett äventyr behöver inte vara långt borta. Idag blir det flera stycken till och med. Först ska vi iväg och överraska en person, som nog kommer bli glad. Där ska vi även träffa några efterlängtade.
Efter det ska vi åka hem en stund, kanske hinna ta det lite lugnt, och sen blir det iväg igen tror jag. Hörde talas om karaoke? Får se hur det blir med den saken, men kul det vet jag att vi kommer ha. Om det blir så så blir det tillsammans med de bästa. Nämligen min bästa vän Fanny, min fina Johan och allas vår Jocke!
Nae, nu kan jag inte sittta här längre, tvättis kallar.
Förändring
Känslor.
På ett sätt har jag under en lång tid inte definierats som en känslomänniska. Detta har till stor del grundat sig på att jag inte visat mina känslor. Bland människor har jag alltid varit stabil. Självklart har jag visat glädje och kanske trötthet och andra enkla känslor. Men de riktiga känslorna som rädsla, sorg, ilska och kärlek har jag hållt inom mig. Dels av tanken att vara stark, att inte falla, och dels av rädsla för att visa vad jag känner. Samtidigt har jag varit en känslomänniska. Allt har kommit hemma i min ensamhet.
Under lång tid har jag heller inte tillåtit mig själv att känna. Jag har skärmat av mig, och tagit avstånd från personer istället för att känna efter vad jag vill eller egentligen känner. Detta för att det är enklare. Om man inte känner kan man heller inte bli sviken av sig själv eller andra. Känslor är en läskig sak.
Men nu, nu har jag förändrats. Jag känner igen. Både bra och mindre bra känslor. Jag vet inte riktigt vad som hände, men jag träffade någon som jag inte kunde gömma känslorna för hur mycket jag än försökte. Varje gång jag försökte ta avstånd fanns personen kvar. Känslorna överväldigade mig mer och mer för varje dag, och alla andra såg det. Alla utom jag, för jag var fortfarande rädd för det jag kände. Efter så lång tid var jag ju så ovan. Jag var ju inte den personen som kände något, och framförallt inte den som visade något. Men jag ändrades, jag blev den personen, och det är jag mer än glad för.
Le igen
Jag glömmer ofta mig själv i många situationer. I mitt liv finns det saker som är så mycket viktigare än vad jag är. Jag präglas allt som oftast av mitt dåliga samvete för att jag inte räcker till för alla de som jag så gärna vill finnas där för. Jag gör allt för att mina vänner ska må bra, och tro mig när jag säger att jag skulle ta över deras smärta och bära den åt dem om jag så kunde. Men det vet jag att jag inte kan, och det får mig ibland att känna mig som en dålig vän.
Det gör ont i mig när jag ser mina nära och kära i ögonen, och ser att det där leendet som munnen visar inte går hela vägen. Att det mest är en fasad. Att stå bredvid och se smärtan, höra gråten och se tårarna rinna kan få mig att känna mig så extremt hjälplös. Dessa stunder vill jag inget hellre än att säga att det ordnar sig. Men jag säger det inte, för jag vill aldrig säga något som jag inte kan stå för. Vissa gånger så ordnar det sig inte, och det vet man, därför säger jag det inte.
Jag kan lyssna, jag kan trösta och jag kan finnas där för er. Jag inte bara kan, jag gör det. När som helst var som helst. Er glädje och ert välmående är det viktigaste för mig, för ni är det viktigaste jag har.
Lika svårt som det är att se smärtan hos er även då ni säger att det är okej, lika stor lättnad är det första gången jag får se er le på riktigt efter en jobbig dag. När jag får höra glädjen i er röst när ni pratar. När man får höra eller se detta på riktigt, om än så för en stund. Jag blir alldeles varm inom mig, och sitter med ett leende själv. Det är glädje att se de man älskar vara glada. Ni är mitt allt, och ni vet vilka ni är.
Ja, det går så bra så
Kan man annat än älska Mia Skäringer. Grym på att förmedla och underhålla i såväl text, samtal och sång. Började med att läsa boken "Dygnkåt och hur helig som helst", sedan blev det boken "Avig Maria". Nu för ett par dagar sedan bestämde jag och Fanny oss för att köpa filmen med Skäringers show. Den är underbar, och vi har sett filmen två gånger på en vecka. Däremellan har vi sett delar av filmen på youtube ett antal gånger, och magkramperna på grund av skratt infinner sig varje gång.
Det här med bloggande
Jag vet att min blogg varit lösenordsskyddad under en period. Detta på grund av tvivel att fortsätta. Nu på senaste tiden har jag ibland känt suget och motivationen igen, så jag tänkte göra ett försök. Har haft ganska mycket privata saker, men nu börjar det kanske lugna ner sig igen, och jag kan andas, och lägga tid på detta. Så jag funderar på att prova igen, men skulle vilja förnya bloggens utseende. Som en nystart, precis som i livet där mycket förändrats och där jag trivs väldigt bra. Någon som är duktig på detta, och kanske vill hjälpa mig?
Mycket har förändrats
Ja, det här året började med att jag blev nästintill sambo, skaffade en ny väldigt speciell familj och tydligen ska flytta till hus med mina nya familjemedlemmar. Det blir inte alltid som man tänkt sig, men kul det har jag haft, och äventyr har jag varit på. Älskar spontanitet och att ta dygnet som det kommer, det är oftast då det blir som allra bäst.
Skämt åtsido, men det bästa med vår nya "vänfamilj" är att vi alltid finns där för varandra, har kul, ställer upp. Vi kan vara dom vi är, vi kan prata om allt. Vi kan ligga på golvet bakom en fåtölj, ha brödkrig och fastna i fåtöljer utan att någon tycker det är konstigt. Famnen är öppen för alla, och det finns en tillit. Skämten flödar och skratten porlar även i de mest jobbigaste situationer då man annars helst av allt bara skulle gråta. Ett band som är mycket speciellt och som inte går att förklara.
Ska jag vara helt ärlig så känns det nästan lite tomt när jag sitter här med Fanny, och inte har träffat någon annan från familjen på hela dagen. Jag menar, efter att ha umgåtts i princip dygnet runt i en veckas tid, och ännu mer utöver det så är det nästan för lugnt och tyst här hemma i lägenheten. Så mycket har förändrats, men nästan bara till det bättre. Fnny, Smys, Johvan, Jovakim och så lite Memil, det slår allt. Vad skulle vi göra utan varandra?
Snart börjar vardagen komma tillbaka, men den kommer ändå se annorlunda ut. Annorlunda på ett bra sätt. Igår hade halva familjen familjeråd och spånade lite löst på planer för det kommande året. Visfestivalen i Västervik, Gotland, Turkiet, Venedig, Landet är bland annat några få saker som kommit på tal. Senare då fler medlemmar deltog skulle vi visst gå till London också. För att komma över vattnet så måste man simma en kvart. Sen ska vi ta Arvidsjaur och Kattegatt, och på vägen däremellan blir det både nationalpark och älgpark. Man får dock inte rida på älgarna, utan endast klappa dem.
Nu ska den här delen av familjen ta sig ut så att vi får något att äta även denna dag, då resten av familjen redan ätit. Detta innebär att jag nu måste lämna datorn och resa på mig.
Effektiv som få.
Okej, jag vet att jag inte alls är bra på att hålla uppe det här med att blogga, men det har faktiskt ganska låg prioritet. Skola, jobb, plugg, vänner och familj går alltid först. Senaste tiden har det varit väldigt mycket av just detta, och det är underbart. Iallafall vänner och familjbiten. mindre underbart är skolbiten, men ack så nödvändig.
Många av mina dagar ser ut som det även gjort idag. Vaknar på morgonen, går upp, pluggar en stund, går till skolan, har föreläsning eller seminarium, går hem och gör, ja gissa? jo precis, pluggar. Inte världens roligaste kanske, men just nu är det en intensiv period, och det lugna förhoppningsvis ner sig snart. Om två veckor ska jag på riktigt börja med min C-uppsats vilket jag absolut ser fram emot.
Utöver ovanstående har jag idag också hunnit med att gå på massage, laga mat, tvätta hur mycket tvätt som helst, haft telefonkonferens med Fanny angående rapportskrivning och varit och handlat. Nu som först tänkte jag ta det lite lugnt, och misstänker att jag kommer somna inom en inte alltför lång stund. Imorgon kör vi igen, skola och plugg! Då ska det även hinnas med disk och städ, och helst ett besök på karaten. Man ska veta att man lever!
